Den vandrande juden

För många svenskar är anknytningen till platsen, till torvan identitetsskapande. Man vet att generationer levt på just denna plats. Ens rötter har en fysisk förankring.

Judar har genom sitt historiska öde som ett fördrivet folk sällan denna rent fysiska koppling till en viss plats. Man har sitt ”nästa år i Jerusalem”, men det har nog för de flesta haft en rent symbolisk innebörd.

Under alla århundradena i diasporan har det skapats en identitet som inte främst har en geografisk förankring utan en kulturell. Gemenskapen och bilden av vem man är har speglats i familjen, släkten och trosfränderna.

Man talar ju om den kosmopolitiske juden, och det går inte att komma ifrån att inom den intellektuella eliten som förkastar nationalismen finns det många judar.

Det här är tankar som är helt nya för mig. Jag hade förmånen att växa upp i en familj där det aldrig talades om människor i termer av judar, lappar, zigenare o.s.v. Vi satte inga etniska eller kulturella etiketter på folk. Vi bedömde dem utifrån vad de gjorde och hur de var.

Men en artikel i Newsmill Gränspolitiken mot invandring har gått för långt av en Clara Sandelin gjorde mig överraskad. Hon pläderar för helt öppna gränser och allas rätt att åtnjuta den svenska välfärden. Man kan lugnt hävda att hennes åsikter var verklighetsfrämmande och utopiska och jag förundrades över hennes naivitet.

Sen läste jag på hennes twitter, och där framgick det att hon var judinna. Det var ju inget anmärkningsvärt. Men det som fick mig att reagera var att hon skrev att hon ville hitta en judisk man att gifta sig med. Och då slog det mig att hon var präglad av en kultur där nationalismen inte har någon plats. Hon kan inte förstå den känsla av förlust och sorg en etnisk svensk kan uppleva om man från alla håll får höra att ”det finns inga svenskar”, ”allt svenskt kommer utifrån”, ”det finns ingen svensk kultur” o.s.v. Det berör inte henne eftersom hon är tryggt förankrad i sin egen kultur som inte är beroende av en viss geografisk plats.

Det tycks mig nu som om hela den intellektuella och politiska eliten i Sverige har anammat den här kultursynen. De tycks uppfatta sig själva som världsmedborgare och de har inte några speciella känslor för Sverige och landets historia. Alla har blivit kosmopoliter, globalister, världsmedborgare, eller hur man nu vill formulera sig.